IBS

har tidigare berättat om min mage! Att jag har en tarmsjukdom som heter IBS.Det menas att min tarm är inflamerad.När jag blir orolig, nervös eller stressad känner min tarm av detta och börjar krångla. I mitt fall får jag symptonen  smärtor i magen, uppblåshet, illamående och diareer. Det finns tyvärr inget botemedel för det utan vad min mag-läkare sa som tips och råd var att Äta,sova och motionera regelbundet.

Jag har haft den här tarmsjukdomen i 6 och ett halvt år nu. Det tar jävligt mycket på psyket. Då kanske ni undrar på vilket sätt dpå? Jo,,när man har haft  dessa besvär i så många år så tär det på en.I början kunde jag ”ignorera”  mina sympton,genom att jaja…jag har lite magknip men det går över.Men ju längre tiden gick så gick det inte att ”ignorera”…..det blev för jobbigt. Magkniporna blev allt oftare och gjorde mer ont. Jag gjorde allt jag skulle i alla fall som t:ex handla,plugga,jobba m.m.Men vissa gånger hände det att jag var tvungen och springa på toaletten….Då vill man bara vara hemma på sin toalett. Hjärnan kommer ju ihåg DEM  gånger jag har varit tvungen och springa på toaletten  på offentliga toaletter. Och  det gör det mycket värre då.Det blir en ondcirkel.Jag tänker då nej jag vill inte åka till ett centrum för om jag måste på toa.Det är inte bara vistelsen  i centrum, affärer eller ute bara som är jobbigt.Det är också på vägen dit som tar påm ig.Jag tänker bara nu på hur lång tid det tar  att åka till ett visst ställe och att jag har tillgång till toalett. Alla dessa tankar tar så mycket tid och energi från mig att det blir psykiskt . Och till slut blir det ett psykisk påfrestande att göra saker.Jag tycker om att    umgås med vänner.Men det har funnits gånger jag har tackat nej för att kroppen och psyket inte orkar att kämpa emot dessa  negativa  tankar. Då har det varit att åka till centrum,åka in till stan o.s.v.Men däremot har jag kunnat åka hem till en kompis och umgåtts. För er som inte har dessa problem kommer nog inte att förstå detta. Det enda jag kan säga är att det är som att ha maginfluensa året om.Vissa dagar är bättre än andra men symptonen är dem samma.  Jag säger inte alltid hur jag känner mig eller hur jag mår just då.Därför tror många att jag mår bra i magen.Jag vill inte vara tjatig och därför väljer jag att vara tyst och säger att jag mår bra.Men det gör jag inte.Jag är nog rätt så bra på att dölja det ,men känslorna kommer ikapp en till slut. Och med det menar jag att då har jag varit jätte ledsen och känner mig jätte låg.Jag försöker alltid visa mig stark och vill så gärna  men då kommer alla känslor upp på ytan och då kan jag inte motstå mina tårar.Det är tur man har sin familj i närheten som kan finnas där för en. Men man känner sig i alla fall rätt så ensam med sina magproblem. Jag vet att det finns andra som också har mag problem men det är ingen som jag känner.

Ni får gärna fråga om det är något ni undrar över.Jag är öppen och svarar gärna på era frågor!